Fin pyrschkväll efter en hektisk dag

Plats: Långhundra häradUppland, Sverige
Koordinater: Lat: 59.75041, Lon: 17.91107
Tid: 1 dag under september månad

Efter en hektisk dags sysslor är det en fenomenalt lugnande känsla att få packa sin jaktutrustning och bege sig ut i den gröna tystnaden. Den jaktform jag älskar mest av alla är smygjakten (pyrschjakten). Att ensam, tyst, i nuet, sakta få förflytta sig i skog och mark skänker ett speciellt band mellan mig, naturen och dess övriga innevånare. Att "pyrscha" ställer inte bara höga krav på mig som jägare för att finna och lyckas närma mig viltet, även säkerheten måste vara i fokus då jag stora delar av jakten förflyttar mig. Extra viktigt är att förvissa sig om andra eventuella aktiviteter på samma marker.





Denna kväll hoppas jag stöta på en råbock, men annat lovligt vilt just nu är även räv, grävling, hare och vildsvin. Tyvärr verkar rävstammen beskattat rådjursstammen hårt denna säsong, vilket gör att jag faktiskt inte ser ett enda rådjur denna kväll. Desto mer svamp och bär förgyller markerna.





Vädret är perfekt denna stillsamma septemberkväll, i princip vindstilla och något molnigt. Efter ett par timmars vandring i skogen sätter jag mig i gräset vid ängskanten och insuper solnedgångens fantastiska ljud. En storvuxen fälthare på andra sidan fältet drar min uppmärksamhet. Jag gör ett ansmygningsförsök, men då jag är 100 meter ifrån haren röjer jag mig och den kvicka krabaten försvinner snabbt in i skogen.





Skymningen är här och jag slår mig till ro dold mellan ett par granar. Bara en dryg timme kvar på kvällens jakt och detta får bli denna kvälls avslutande vakplats. Efter en stund upptäcker jag rörelse bortom skogsudden och jag inser snabbt att det är en räv som förflyttar sig längs skogskanten. Nu gäller det att inte göra några onödiga rörelser samt att ta tillvara på varje tusendels sekund för att inte avslöja mig. Mitt vapen är redan anlagt i den riktning jag misstänker räven kommer att passera om han fortsätter trava längs ängens kant. Jag fäller ned mina hörselkåpor, sitter stilla och väntar... Då han strax dyker upp i mitt kikarsikte vet jag att jag inte har någon tid till tvekan. Antingen gör min jägarintuition att jag skjuter, eller så håller jag inne med skottet. Jag visslar till för att få räven att stanna till, perfekt läge...Pang! Räven faller ihop på plats i gräset...




Åter tystnad... jag sitter stilla och bevakar skottplatsen genom mitt kikarsikte, beredd med ett andra skott om så skulle behövas. Men det enda som rör sig i skymningen är mina pulserande tinningar. Ordet Tack fyller mina tankar. Detta perfekta avslut behövde mitt jägarsjälvförtroende efter att jag för några dagar sedan smärtsamt fick uppleva min första skadeskjutning.

Jag stegar upp avståndet till 50 meter då jag närmar mig skottplatsen. Här ligger den fullvuxna vackra hanräven fridfullt i gräset. Detta är den största räv jag fällt (senare skall vågen visa 8 kg), och hans päls är ovanligt fin för årstiden. Den perfekta träffen från min 222:a möjliggjorde nu förhoppningsvis att fler rådjurskid klarar sig undan räven och får uppleva vuxendagar under kommande säsonger.




Detta blev en av de bästa jaktkvällarna jag fått uppleva. Innerligt tacksam för denna fina upplevelse.
Vardagsstressen är ett minne blott nu då jag sitter i pickupen på väg hem genom natten... I morgon är en annan dag, just nu lever jag i nuet.

In English